Rockstandards

Har absolut stor anknytning till det förra inlägget.

Frågan är: Vart tog rock´n roll-låtarna vägen? Varför inga rockmedleyn längre? Många 70-talsgrupper avslutade ofta sina konserter med versioner av klassiska rockstandards. Kanske inte alltid fästa på vinyl. T. ex. Queen, Deep Purple och Scorpions (Tokyo Tapes). Dock tror jag att Black Sabbath och Led Zep undvek den typen av rötter.

Det bästa jag har hört är utan tvekan Uriah Heeps medley från deras dubbla live från 1973. Vilket jävla ös! Mest imponerar "At the hop" med rätt så hyfsad do-wopsång och avslutande "Blue suede shoes" med bara textraderna "Blue, blue, blue".
Det är så bra att det ligger med på sentida UH-antologier. Också intressant är att en sak som skiljer UH från DP, BS och LZ är att de använder sig av sång i stämmor. Leder till en situation där valmöjligheterna ökar.

Svaret på frågan kan naturligtvis vara så enkel att "nya" band inte är uppväxta med Elvis och Chuck Berry även om Judas Priest gjort en version av Johnny B. Goode och Blind Guardian bränner av "Barbara Ann". Thåström gjorde väl förresten "Rock´n roll music"?
Men finns det andra svar?

Läste att Mott the Hoople ska göra comeback i höst!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0